Inlåst mördarhund

I morse när jag lite väl sen kom fram till omklädningsrummet på skolan insåg jag till min fasa att jag i hastigheten fått med mig fel nyckeknippa när jag rusade hemifrån. Arhg - varför har man patentlås?! Jag är innenboende för tillfället och visste inte var närmsta nyckel fanns - om det fanns någon, eller om det var låssmed som gäller. Jag fick tag på husägaren (Zabbas matte) och det visar sig att grannen har en extranyckel. Puhh! Grannen är hemma om ngr timmar men det blir en låång dag ensam för Aisha.

Misstänker att stackars Aisha (hon lär väl vara lite nödig vid det här laget) inte tycker att dagen kommer att upptas på ngn 10-i -topp lista.

Annat var det häromdagen!

Även här i Uppsala är snön på sina håll rejält djup. När vi gick på en stig i skogen gjorde Aisha helt plötsligt en snabb sväng åt vänster ner bland träden. Jag såg att ett rådjur skuttade bort en bit längre fram. Inte så bra med djup snö men avståndet var betryggande för att Aishas del. Men - det visade sig att rådjuret inte var ensam utan att det stod kvar ett som bestämt sig för att inte springa sin väg utan i stället gå i försvar. Jag blev för all det lite orolig för Aishas del men mest nöjd över att hon kanske skulle få sig en minnesbeta som i bästa fall skulle ge effekt.  Hon är inte så kaxig när allt kommer omkring.

Tyvärr var hon kaxigare än jag trodde. Hon gav sig inte utan gjorde utfall mot rådjuret som försvarade sig med frambenen. Jag var alldeles nära men terrängen var svårframkomlig och jag trodde att bästa chansen att få Aisha att komma var att hålla sig på avstånd. Fel igen. Till slut ansåg rådjuret att att det var bättre att fly än illa fäkta och satte iväg. Tyvärr åt fel håll. snödjupet blev ännu större och varken rådjuret eller Aisha var vidare snabba men Aisha gjorde ett känguruhopp och greppade rådjuret i svansen. Nu var jag självklart tvungen att lägga mig i. Jag pulsade fram så fort jag kunde med en gren i ena handen. Aisha höll fortfarande fast rådjuret som förlorade fotfästet och då gjorde Aisha ytterligare ett känguruhopp och bet rådjuret över strupen!

Då var jag så nära att jag kunde slänga grenen på Aisha vilket räckte för att hon skulle släppa taget. Rådjuret hamnade mellan ngr träd och jag ställde mig vid det och talade om för Aisha att rådjuret "tillhörde" mig. Aisha backade artigt undan och väntade på att jag skulle sköta resten. Hon blev ytterst upprörd över att bli bortsläpad därifrån när hon hade haft middagen så ortoligt nära.

Nästa gång vi gick förbi var rådjuret borta och det fanns som tur var inga blodpår utan bara lite bortskavda svanshår. Jag ska lägga ut lite morötter som ursäkt för den omilda behandlingen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar